Stål och svikt i livets konstruktioner
En av mänsklighetens största förmåga att att anpassa sig efter rådande förhållanden. Det betyder att vi ibland stålsätter oss mot sådant som känns jobbigt, för att undvika att det kryper för långt in under huden.
Men om vi härdar oss för mycket, utan att samtidigt mjuka upp insidan, kan vi med tiden glömma bort att vi även måste släppa in andra människor in i vårat inre. Annars leder stålsättningen till att vi blir isolerade och ensamma, även om vi omger oss med familj och vänner.
Vi blir som körplåtar som täcker för känsliga delar så att livets tunga delar kan passera över oss utan att vi tar skada.
Men det finns som sagt en poäng i att våga vara sårbara som då hamnar i skymundan.
Ofta kan vi inte i längden gömma oss för detta faktum. Förr eller senare visar det sig att vi inte riktigt lever i balans mellan vår yttre integritet och vår inre sårbarhet.
Hur vanligt är det inte att vi blir ilskna och exploderar helt i onödan därhemma över en trivial händelse?
Eller kanske när vi är ute och kör bil i trafiken. Plötsligt blir vi ett osympatiskt och tutande rattmonster bara för att en medtrafikant råkade vara lite ouppmärksam.
Eller på så låter vi det koka under ytan på jobbet, där vi inte längre presterar på topp och får dåliga relationer med våra kollegor.
Men visst: Yrkesprofessionaliteten brukar vara det sista som försvinner ur vårt register. Jobbar du inom byggsektorn och ska beställa stål Stockholm så brukar vi kunna agera sansat mot kollegor och även konkurrenter.
Men som sagt, det bästa är om vi ser till att genom livet skapa en sansad struktur inom oss från början. Precis som när man arbetar med konstruktion av broar så behöver man ta med lite svikt i beräkningarna.
Är vi för hårda rasar strukturerna samman till slut.
